A Writer's Journal

Den tredje boken påbörjades för någon dag sedan. Den förste, mer exakt. Jag vet inte om det är jag som inbillar mig, men det kändes som att jag hade mer glöd förra året, när jag skrev "I minnets fotspår" än vad jag har nu.

Det kan i och för sig bero på att jag hade en bättre planering förra året. I år... tja, låt oss säga såhär: Jag har anteckningar fram till kapitel åtta, av trettio. Sen är det mest blankt! D:

Nåväl, det löser sig säkert. Överlever jag bara denna veckan så kommer jag klara det. Speciellt morgondagen. Idag går jag på ett arbetspass kl 15:00, som sedan slutar imorgon kl 17:00. Kl 17:30 börjar ridlektionen på ridskolan och vara fram till 18:30. Sen blir det hem för att duscha och äta kvällsmat innan mitt pass på det andra jobbet börjar kl 21:00 och vara fram till 03:30.

Busy, busy, indeed. Och någonstans måste jag försöka klämma in att skriva mina ord för NaNoWriMo.

Här kommer förresten den första meningen i alla kapitel jag skrivit hitintills. Enjoy!

Kapitel 1

"Storfurstinnan måste dö."

Kapitel 2

Helgedomens bjällror klingade för tredje gången.

Kapitel 3

Fåglarna kvittrade i skogen.

Jag spenderade gårdagen tillsammans med Jimbo i en produktiv virvelvind som slutade med att min översikt över vad jag ska skriva under nanowrimo plötsligt ser helt annorlunda ut. Good guys are still good guys, bad guys are still bad guys (även om jag alltid har en tendens att skriva om karaktärer i gråskalan) men historien har en helt annan känsla nu.

Och en av mina favoritkaraktärer har numera en så liten och ynklig roll att jag nästan överväger att klippa bort henne. Me so sad. Alternativet är att klämma fram mer handling till henne, men eftersom jag redan klippt bort den stora delen av handlingen som skulle påverka henne så känns det svårt.
Ah, the hardships of being a writer!

Förhoppningsvis får jag ihop det innan det är dags att börja, och om jag inte får det... får jag köra ändå. Friskt vågat hälften vunnet, har jag hört.

Annat nytt som hänt sedan sist då?

- Hade födelsedag för några dagar sedan. Tårta! Nomnom!

- Läste ut Morgan Howells trilogi Queen of the Orcs. Ganska intressant och mycket annorlunda språk mot vad jag brukar läsa.

- Ridningen går framåt, vi ska ha dressyrkalas i vårt stall och jag ska försöka ta ryttarmärket 2. (Eller vad det nu heter.)

- Mitt favoritmärke har lagt ut nya klänningar till försäljning, men I has no monies. *crai*

- Jag har lagt av med mina mediciner, men ska förhoppningsvis fortsätta vara symtomfri ändå.

- Jag överväger att dra till Jönköping sista helgen i November, förutsatt att jag är ifatt med mitt skrivande.

- Jag provar min nya menskopp och det känns faktiskt inte helt fel, så här långt.

Det var nog allt som var spännande och intressant för den här gången.

Jag är med och tävlar på InsaniteaTime.blogg.se om ett presentkort värt 500 kronor hos Viola Lahger, giltigt vid köp av helt valfri korsett! Eftersom den dessutom kan skräddarsys helt efter egna önskemål betyder det att jag kan köpa precis vad för korsett som helst...

Vill du också vara med och tävla, gå hit: http://insaniteatime.blogg.se/2011/september/presentkort-hos-viola-lahger.html

Det känns även helt bisart att Stockholm ligger så långt bort och att det är så dyrt att åka dit för en liten skåning. Närmre att åka till Köpenhamn och då är det i ett helt annat land! Skulle kanske kika efter intressanta butiker över sundet också...

Eller skaffa ett mönster och sy en egen. Fritid har jag faktiskt gott om.

Fler intressanta skrivarövningar på ingång. Eftersom jag struntat i att uppdatera i samma takt som jag skriver så blir det till att uppdatera när jag kommer ihåg det istället. Lazy bitch is lazy. Den här övningen ser ut såhär:

58. A drunk man sits next to you in a bar, thinks you're his best buddy and starts confessing "the truth." Write about what "the truth" is.

Jag har försökt konstruera det så att alla mina övningar går att koppla till historien jag ska skriva under november, även om de inte ska vara med i själva historien. (Kanske i en annan form, men det får vi se.) Övningarna är ett bra sätt att lära känna sina karaktärer och klargöra vissa planerade koncept för sig själv.

Regn

Regnet slog mot den leriga gatan. Det hade duggregnat i flera dagar men först nu öppnade sig himlen och släppte loss ett rejält skyfall. Hon kastade sig in genom dörren till första bästa servering och strök sitt fuktiga hår ur ögonen för att kunna se sig omkring.

   Det var en bar, men inte särskilt stor. Där fanns två bord på var sida om dörren, och en bardisk i ljust trä som sträckte sig genom hela rummet längs den bortersta väggen. Förutom bartendern satt det bara en enda gäst vid bardisken och han såg upp när hon närmade sig en ledig stol.

   "Se, jag sa ju att regnet skulle ha henne med sig," sade han och log triumferande. "Visst sa jag det?"

   Bartendern gav oengagerat ifrån sig ett medhållande ljud. Gästen log bredare och höjde sitt glas.
   "Välkommen, Regn."

   Hon var just på väg att sätta sig men stelnade till mitt i rörelsen när främlingen använde hennes namn. Långsamt vände hon sig mot honom och såg honom i ögonen. Det fanns inga avslöjande spår av blå tårar i hans ansikte eller missfärgningar på hans läppar och hår, ingenting som avslöjade honom som en erfaren drömvandrare. Men bara en drömvandrare kan veta hennes riktiga namn, i detta främmande land där hon inte känner en själ.

   "Hur vet du vem jag är?"

   "Hur skulle jag kunna undgå att höra talas om dig, frälsarens syster och barnadräpare?" Hon öppnade munnen för att protestera men han fortsatte innan hon hann svara. "Jag har kommit för att delge dig sanningen."

   Hennes blick smalnade. "Sanningen om vad?"

   "Sanningen om allt."

   "Någon sådan sanning finns inte."

   "Betyder det att profetian du levt hela ditt liv efter är en lögn?"

   Hon tvekade innan hon skakade på huvudet.
   "Hela min familj har dött för profetian."

   Med en tankfull nick lyfte mannen sitt glas och snurrade det mellan fingrarna. Den svarta vätskan virvlade runt, runt i nästan hypnotiska mönster.

   "Gott är ont och ont är gott. Rätt är fel och fel är rätt. Vitt är svart och svart är vitt, men regn..." Han fäste sina bruna ögon djupt i hennes. "Regn är grått. Du är vågskålen. När kastlös blir drottning..."

   Hon väntade på att han skulle fortsätta. När han bara stirrade på sitt glas tog hon det ifrån honom och vände det upp och ned på bardisken. Bartendern svor lågt och kastade en handduk framför dem. Den mörka drinken såg ut som blod när den rann ut över det ljusa träet och åts upp av det lika ljusa tyget.

   "Jag är en främling här," sade hon och höll upp det tomma glaset framför ögat så att hon kunde se honom genom det. "Jag kan inga lokala seder och ritualer, hur ska jag kunna göra en kastlös till drottning?"

   Han log svagt, och leendet fick henne att rysa.
   "Med hjälp av sanningen, kära Regn. Du måste hitta bjällrorna som klingar i samma takt som hennes hjärta."

Snart är det dags för ytterligare en november. Det kommer en varje år, stor överraskning onekligen. Men i november börjar även NaNoWriMo, National Novel Writing Month, och i Kristianstad, Skaune, har deltagarna fått en rejäl motivationsspark i rumpan.

Jag har samlat ihop de i min närliggande umgängeskrets som är intresserade av skriverier och tvingat med dem i en improviserad skrivcirkel. Något liknande skedde förra året, då över msn och skype, med roliga övningar och diskussioner. Nu är det mest övningar, högläsning och flera liter te, och jag tänkte även i år dela med mig av mina kreationer.

Det kan alltid finnas någon som tycker de är intressanta, mer än jag.

Uppgift: List 20 things you're afraid of. Pick one fear and write about it.
Mål: 500 ord.
Resultat:

Den blinde krigaren

Mörkret kändes aldrig familjärt när han vaknade efter mardrömmarna, kallsvettig och illamående. Mörkret som var en ständig påminnelse om vad han förlorat. Han hade lärt sig leva med det, tvingats leva med det eller gå under och för hans far var det inget alternativ. "Skenrikets furstinna ska ha den bäste krigaren vid sin sida, om han så är blind."

   Faderns ord hjälpte oftast, speciellt när han var ung och hade lätt för att ge upp när motgångarna blev för stora. Orden hjälpte sällan eller aldrig efter mardrömmarna. Då pulserade mörkret omkring honom av rädsla och smärta. Han visste att det bara var inbillning, visste att det bara var kroppen som mindes en gammal smärta men det hindrade inte mardrömmarna från att spelas upp för hans inre syn, ögonblick för ögonblick.

   Under sådana återblickar kände han allt. Dammet från gårdsplanen gjorde munnen till en öken. Solen slog som en hammare mot huden. Ljudet från pojkarna som tränade med barnslig iver fyllde luften. Han var en av dem, en av de unga, hoppfulla, ivriga. Med träningssvärdet hårt i handen och fötterna nästan snubblade över varandra. Anfall, parera, anfall, anfall, parera, backa.

   Paren med pojkar rörde sig samspelt som vågorna på havet fram och tillbaka över gårdsplanen. De vuxna krigarnas ögon följde dem. Han mindes hur hans hjärta växte av stolthet när han såg sin far stå lutad mot väggen i murens skugga, med ett litet leende på läpparna.

   Han mindes hur det där milda leendet försvann samtidigt som alla aktiviteter på gårdsplanen avstannade. Han mindes hur han såg krigaren som tog ett sista steg ned för trappan till gårdsplanen. Tystnaden var öronbedövande när mannen svepte med sina genomträngande ögon över dem. Tamil var Frustinnans eskort, hennes utvalda gemål och den erkända fadern till hennes barn. Han var den mest fruktade mannen i riket, men inte på grund av att han var den skickligaste krigaren.

   Det gick en rysning av skräckblandad beundran genom de unga pojkarna när eskorten klev ner bland dem och nonchalant promenerade längs deras ojämna led. Han kände knäna skaka när eskorten stannade framför honom och han stirrade ner på sina bara fötter. De såg så små ut jämfört med eskortens stövelklädda.

   "Lyft ditt svärd."

   Han rykte till och tappade sitt övningssvärd när eskorten plötsligt tilltalade honom. Innan han hann plocka upp det hög eskorten honom i nacken och slet honom med sig bort från gårdsplanen.

   "De som inte ens kan hålla i ett vapen är inte lämpade att bli krigare!"

   Ett tumult bröt ut bakom dem, men han var alldeles för rädd för att vrida på huvudet. Han tyckte sig höra sin fars röst, arg och upprörd, blandad med andra vuxnas. Alla tankar lämnade hans huvud när eskorten knuffade omkull honom på det jordiga golvet i smedjan och sedan lyfte en glödande metallpinne ur elden, med ett obehagligt leende på sina tunna läppar.

   "Jag ska se till så att du aldrig kan bli krigare, pojk."

   Eskorten tog honom om hakan och höll upp metallpinnens vita tipp framför hans ögon. Han blev stel i hela kroppen av fruktan. Det hjälpte inte att blunda. Smärtan exploderade som en sol i hans huvud när eskorten pressade den heta metallen mot hans ögonlock. Sen fanns endast mörker.

Ord: 542