Nedräkningen till Nanowrimo har nu börjat på allvar och för att få upp ångan inför detta otroliga projekt så gör jag lite skrivövningar tillsammans med Fajjah. Övningarna är hämtade från den här sidan, och om någon är intresserad av att läsa mer finns det en annan text här.
121
Start your story with this: "She touched the little box in her pocket and smiled."
Älskarinnan
Hon rör vid den lilla asken i fickan och ler. Innehållet i den ska hjälpa henne att få allting hon någonsin drömt om, allting hon förtjänar. Hon skyndar vidare genom palatskorridoren i riktning mot sitt rum, noga med att hålla upp klänningsfållen för att inte snubbla. Snart.
Otåligt fingrar hon på asken igen. Pulvret som ligger skyddat inuti den var inte billigt, men det är precis så farligt som hon vill ha det. Lagom smärtsamt. Lagom dödligt. Det är allt på tiden att hon får inta sin rätta plats. Platsen vid kejsarens sida, som hans rättmätiga hustru.
Hon skjuter upp dörren till sitt rum och stänger den sedan snabbt om sig. Efter att hon kontrollerat att hon är ensam lyfter hon upp asken ur fickan. Försiktigt gläntar hon på locket, noga med att inte andas häftigt varken in eller ut för att inte riskera att få något av pulvret i sig. Det är matt och gråaktigt till färgen. Köpmannen lovade henne dyrt och heligt att det inte skulle lämna några spår efter sig, varken synliga pulverrester eller bismaker. Spårlöst.
I timglaset som står på spishällen passerar sekunderna i form av sandkorn som rinner förbi. Nervöst kastar hon en blick på den innan hon plockar fram kristallglasen. Det är bara en kort stund tills kejsarinnan ska komma förbi, intet ont anandes, under förevändningen att skåla den senaste prinsessans födelse.
Givetvis är det ytterligare en av kejsarens utomäktenskapliga barn, men kejsarinnan kan inte göra något annat än att hålla god min och låtsas att hon är lika glad över födelsen som kejsaren själv. Varsamt lägger hon ner locket till asken på bordet innan hon lyfter korken ur vinkaraffen. Vätskan är så mörkröd att den nästan ser svart ut när hon häller upp den i de två framställda glasen. Väldigt försiktigt skakar hon ner lite av pulvret i det högra glaset och rör stressat om med en hårnål, just som det knackar på dörren till rummet. Hastigt stoppar hon ner asken i fickan igen.
Med bultande hjärta går hon bort och öppnar, med ett inövat leende till sin gäst. Det är ingen mer än kejsaren som vet hur mycket hon avskyr kejsarinnan, något hon anförtrott honom under flera av deras långa kärleksnätter tillsammans. Å andra sidan är det inte många i palatset som tycker om kejsarinnan.
"Välkommen, Ers Kejserliga Höghet." Hon ler och visar in den överdådigt klädda kvinnan i rummet.
"Tack så mycket." Kejsarinnan ger henne en uttråkad blick när hon slår sig ner vid bordet och sneglar sedan på de välfyllda glasen på bordet. "Vin?"
"Från kejsarens egna vingårdar," bekräftar hon leende när hon slår sig ner mittemot kejsarinnan.
Den eleganta kvinnan höjer ett ögonbryn mot henne innan hon låter ögonen svepa över rummet.
"Ditt timglas rinner för fort."
Hon slutar att fingra på asken i sin ficka och ser på timglaset med rynkad panna en stund. "Nej, det tror jag inte, ni har nog misstagit er," säger hon långsamt och vänder sig till kejsarinnan igen, som nu höjer ett av vinglasen mot henne med ett leende.
"Nåja, jag misstog mig säkert. Skål, kära du!"
Det står ett glas kvar på bordet. Hon sväljer och möter kejsarinnans genomträngande blick. Hennes fingrar darrar åtminstone inte när hon lyfter upp glaset för att delta i skålen. Innerligt hoppas hon att hon ska få allting hon drömt om, allting hon förtjänar.
Min blogg: http://dannylam.net